| Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott |
| Som i dråp av en neger bestod |
| Jag vill glömma den förfärliga tid som förgått |
| Sen den dag, då polisen mig tog |
| Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär |
| Fast jag lidit i dagar och år |
| Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär — |
| Och då vet man hur illa det går |
| Det har diktats en visa som handlar om mig |
| När jag gick på Paseo Colón |
| Det är dock inte sant allt som säges om mig |
| Och som sjunges uppå grammofon |
| Men uti Buenos Aries jag borde ej gått |
| På den illa beryktade krog |
| Där kreolskan stal hyran jag ut hade fått |
| Och där negern fördärvad jag slog |
| I förra veckan när månen så sorgsen en kväll |
| I mitt fängelse tittade in |
| Där jag satt på min brits i min ensliga cell |
| Med en dyster och allvarsam min |
| Då hörs en klingande röst som uppstämmer en sång |
| Som den förr hade sjungit för mig |
| Det var hon på kafét på Paseo Colón |
| Som var ledsen och ångrade sig |
| Men den vinden som bar hennes toner till mig |
| Kom från havet, där friheten är |
| Och hur ljuvligt än jäntan beklagade sig |
| Och fast kanske jag ännu var kär |
| Så sade jag: Fritiof Andersson lurar man nog |
| Ett par gånger med vin och med sång |
| Men det sker ej två gånger uppå samma krog |
| Och uti var hamn blott en gång! |