| I gnistors regn binds en krans |
| En cirkel sluten av stjärnors glans |
| Fran fjärranhet, fran dunkel sfär |
| I töckenvirvlarnas atmosfär |
| Nu rider de fran pol till pol |
| Mot rymdens tinnar, mot slocknad sol |
| I molnens huld, blott fjärran än |
| De högtidsmantlade manskensmän |
| Med spänd bage och blänkande dolk |
| Dessa luftgudar färdas över himlens lykta |
| I nattens klang, den oförställda tolk |
| Längs vintergatans bana ses de flykta |
| Eldkvastar fran valnadshäst |
| «Beinga till oss, din hedersgäst» |
| Han som över manen styr |
| Och stormorkesternas uvertyr |
| Likt blodfärgad rubin |
| Är manskensmännens blickar |
| Med lömska solvargsgrin |
| Längs himlakartan de drar |
| De bär pa nattens arv |
| Som smeksamt oss bestickar |
| I ändlöst tidevarv |
| Hör! Världsalltets fanfar |
| Fran Orions bälte de drar sin banestav |
| Och nedstiger mot granskogsbrynen |
| Sen urminnes tid de vevat jordens nav |
| Fran stjärnfirmamentet skänkt hembyggdssynen |
| «Och ridande gladiatorer mot skyn ater lyfte |
| De äro förmörkade solskensandar med det högre syfte» |