| Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land!
|
| Du krona för Svea rikes länder!
|
| Ja, om jag komme mitt i det förlovade land
|
| Till Värmland jag ändå återvänder
|
| Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö
|
| Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö
|
| Så vet jag att aldrig jag mig ångrar
|
| Ja, när du en gång skall bort och gifta dig, min vän
|
| Då skall du till Värmeland fara;
|
| Där finnes nog Guds gåvor med flickor kvar igen
|
| Och alla ä' de präktiga och rara
|
| Men friar du där, så var munter och glad!
|
| Ty muntra gossar vilja Värmlandsflickorna ha;
|
| De sorgsna — dem ge de på båten
|
| Och Värmelandsgossen, han är så stolt och glad
|
| Han fruktar för intet uti världen
|
| När Konungen bjuder, då drager han åstad
|
| Bland kulor och blixtrande svärden
|
| Ja! |
| Vore det Ryssar till tusendetal
|
| Han ej dem alla fruktar, han vill ej annat val
|
| Än dö eller segra med ära
|
| Och skulle han ej strida med glädje och med mod
|
| Och livet sitt våga, det unga?
|
| Där hemma sitter moder och beder för hans blod
|
| Med Bruden, den älskade, unga
|
| En Värmelandsflicka, så huld och så skön!
|
| För Kung och Land han strider, och hon skall bli hans lön
|
| Ho kan honom då övervinna? |