| Fullmånen stör sömnen
|
| Ligger vaken och jag stirrar på den
|
| I ljuset syns luften
|
| Som rök när jag andas ut den
|
| Upp, upp, upp, upp, upp, upp, upp
|
| Kom ta mig högre än husen
|
| Högre än månen, högre solen
|
| Och munspelsdåren
|
| Kölden biter tjocka kinder
|
| Det är kallt och stilla i alla fönster
|
| Kölden vässar mina sinnen
|
| Rädd för mörker, våld och minnen
|
| Ingenting försvinner, allt finns kvar
|
| Vad ska jag ta för att glömma, va? |
| Va? |
| Va? |
| Va?
|
| Kom ta mig högre än husen
|
| Högre än månen, högre solen
|
| Och munspelsdåren
|
| En gång kom nån in för nära
|
| Vi var unga, dumma och för kära
|
| Aldrig mer ska nån få se
|
| Aldrig mer, aldrig mer, aldrig nånsin mer
|
| Allt jag ser är vida vitt
|
| Bländas av den snö som fallit
|
| Vi föll hårt, hårdare
|
| Ändå tänker jag på dig ibland då och då
|
| Snärjer jag in mig och undrar att kanske ändå
|
| Om vi försökte men då kommer den verkligheten
|
| Påminner en och rycker tillbaks en
|
| Högre än månen, högre än munspelsdåren
|
| Högre än månen, högre än husen
|
| Högre än husen, högre än månen
|
| Högre än solen och munspelsdåren
|
| Högre än husen
|
| Högre än månen, högre solen
|
| Och munspelsdåren |